Barn i Hjoggböle använde 1733 öknamn på flera personer i omgivningen. Staffan Ryggvärk användes troligen om Staffan Nilsson. Och Erik Olofsson hade kallat soldaten Per Sjöman för Knylen, dvs. det dialektfärgade ordet ”knil”, alltså ”puckel”. Erik försvarade sig med att han använt pigan Margareta Olofsdotters ord. Denne Erik hade ytterligare öknamn i sitt ordförråd; grannen Olof Jonsson kallade han för Tomtjuden, nämndeman Jon Persson för Gastjuden och Lars Larsson för Stackerjuden. Sin farmor kallade han för Råttjuderska.
En viss Olof Larsson i Hjoggböle hade barn som uppenbarligen riktat in sig på personer med högre ämbeten; de kallade häradshövdingen för Tjockoxen, prosten för Njugg- och Surpär och prostinnan för Speckflamsan.
Nyss nämnda häradshövdingen var tydligen inkopplad i fallet men förklarade att han inte kunde handlägga målet.
Ett antal år senare, nämligen 1758, anklagar Nils Nilsson i Hjoggböle sin svåger, drängen Anders Eriksson, för att ha kallat honom Prinsen från Bure. Eriksson skulle även ha kallat Nils Nilssons hustru för Storsläpatacka.
Men det var inte bara i Hjoggböle som man var duktig på öknamn; i Piteå hade borgaren Mårten Matsson år 1672 kallat alla Burträskbor för skälmar & tjuvar, vilket han möjligtvis
uttryckt med ordet Tjuvburträskare…….
Eller som i Klutmark 1754, då följande öknamn finns noterade: Bultenbrok, Vällingglupare, Pontsiöpp och Slingerböl.
Björn Lindholm 2005-10-03
Källa: Skellefteå Socken 1650-1790, Kulturgräns Norr redaktör Ulf Lundström (2001)