År 2000 utgavs häftet ”Kulturplatser i Hjoggböle” av en arbetsgrupp bestående av Sixten Stenmark, Gunnar Hedman, Yngve Sehlstedt, Elsa Lundmark med flera . Häftet innehöll en sammanställning av gamla kulturplatser i byn t.ex. gamla stigar, vintervägar, soldatroten m.m. Med häftet följde också kartor och platserna märktes dessutom upp med skyltar.
Nedanstående text är tagen ur detta häfte, kartor & bilder kommer dock från andra källor.
”Gamla Burträskvägen vid Kvarnvallen i Västra Hjoggböle. Byn hade ansvar för underhållet. Vid Kvarnvallen Västra Hjoggböle fanns det redan 1695 två mjölkvarnar i byn, troligen mindre skvaltkvarnar. Kvarnvallen i Västra Hjoggböle på 2:23 i forsen vid Ernst Lundström, var tidigt kvarnplats där en av kvarnarna fanns.
Man använde sig av vattenkraft. I december 1859 togs beslut om att bygga om den befintliga kvarnen till skrädkvarn. Varje lott kostade fem riksdaler och virke levererades av delägarna.”
”Den kvarnen var i bruk inpå 1900-talet. År 1881 bildades sågförening och 21 andelar tecknades. En grovbladig ramsåg med underfallsvattenhjul byggdes på Kvarnvallen.
Troligen användes kvarndammen även för sågen. Med den ringa vattentillgång som fanns var nog sågen för stor och blev därför kortlivad. Den användes mest för sågning för husebehov.
Ett lin- och hampsänke fanns också på Kvarnvallen. Det kallades ”Spaderesset” , troligtvis på grund av formen på vattenytan”
Fakta om skvaltkvarn [taget från Wikipedia]
En skvaltkvarn är en mindre kvarn för malning av säd mellan kvarnstenar, med horisontellt placerat vattenhjul som med en axel sammanbinds direkt med en horisontellt liggande kvarnsten. Skvaltor användes i mindre skala för lokal mjölproduktion och var den dominerande typen av kvarn fram till tiden för den industriella utvecklingen, då vattenkvarnar med vertikala hjul blev vanligare.
Skvaltkvarnar var byggda efter äldre förlagor och rötterna går tillbaka till babylonsk tid.
I Västeuropa är de kända sedan 1100-talet, till Sverige förekommer de vid samma tid, det äldsta kända belägget härrör från 1185. Skvaltkvarnar var i bruk ända in på 1900-talet.
Skvaltkvarnen drevs av vatten, som leddes genom en vattenränna till det horisontellt liggande skovelhjulet. Kraftöverföringen skedde sedan genom ”kvarnsnesen” (huvudaxeln), via ”seglet” av järn mellan snesen och kvarnstenen, till den övre liggande, rörliga kvarnstenen. Snesen stöds nedtill i ett borrat hål i en jordfast sten. Den nedre kvarnstenen är fast och malningen sker mellan den och den övre roterande stenen.
Säden hälls ned genom ”kvarntuten” eller ”stupet” och flödet av säd till ”kvarnögat” reglerades till lämplig mängd med den rörliga ”tryglan”. Mjölets grovlek kunde styras genom att ändra avståndet mellan kvarnstenarna med hjälp av läderbitar vid seglets fästen. Det nymalda mjölet samlades upp i ”mjölkaret” och rann sedan ned i mjölsäcken eller rakades ihop och fylldes i påsar .