Här nedan följer historien om en Erik Nilsson Sjöman som levde på gården Sjön, Hjoggböle 7, på 1700-talet. Om sexton barn, en kärlek till sprit, stora skulder och brott och straff…….
Skribent är Annika Ericsson, Stockholm, som själv är Hjoggböle-ättling – Erik Nilsson Sjöman var mormors mormors morfars farmors far till Annica
En Sjöman med långa fingrar och fehl i fötterna
När Erik Nilsson var 23 år blev han soldat med namnet Sjöman. Han hade god kroppsstyrka, men det hjälpte inte. Efter någon månad fick han avsked då han hade ”fehl i fötterna”. Efter denna korta militärbana, tog Erik över föräldrahemmet och blev bonde på gården Sjön i Hjoggböle. Han övertog även gårdens stora skulder.
Erik fick två oäkta barn med en flykting från krigets Finland. Hon och barnen försvinner sen ur min historia. Om de även försvann ur Eriks liv vet jag inte.
In i historien träder istället Mareta Johansdotter, 22 år, som Erik gifte sig med när han var 30. Året därpå föddes Catharina, sedan Sara nr 1, Lisa, Anders, Mareta den yngre och år 1736 flickan Anna. Vid Annas dop var änkan Syk (utan P) ett dopvittne. Ett annat var soldaten Kräkman från Kräkånger. Namn som idag ger helt andra tankar än för trehundra år sedan, när ett kräk var ett djur och inget annat.
Fler barn fick paret. Johan nr 1, Hindrik, Esaias, Johan nr 2, Elias, Nils, Erik junior, Sara nr 2, Eva och slutligen lille Mårten. När Mårten föddes var Erik 57 och Mareta 49 år.
Familjen hade det knapert. Det var inte bara de sexton barnen som var orsak till familjens usla ekonomi. Erik var den mest skuldsatte i hela Skelleftebygden redan innan barnen föddes. Dessutom förvärrades läget av att han ”själv nog flitigt älskat starka drycker”.
Den dåliga ekonomin gjorde Erik desperat. I september 1732 gick det överstyr och Erik gjorde inbrott hos gästgivaren Olof Olofsson i Bureå. Bytet blev 155 daler kopparmynt, vilket ungefär motsvarar värdet av fem kor. Vid tinget 1736 erkände Erik. Han dömdes att betala tre gånger stölden, 465 daler, vilket han förstås inte kunde. Istället fick han löpa gatlopp, ett straff som egentligen skulle ha upphört med 1734 års lag (utom i särfall, som brottet att förleda en smed till att flytta utomlands).
Sjätte oktober 1754 var Erik svårt sjuk och delgav inför vittnen sin sista vilja. Han hade då åtta barn i livet:
Catharina, 27
Anders, 21
Anna, 18
Hindrik, 16
Erik, 10
Sara, 9
Eva, 7
Mårten, 1
Erik ville att den äldsta dottern Catharina skulle ärva allt, ”för att hon med sin flit det uppehållit och med lydno sin föräldrar tillhanda gått”. Sonen Anders förklarades ovärdig för sin ”gensträvighet och olydno hemmanet att tillträda”. Om någon av de andra sönerna med tiden artade sig väl så kunde hemmanet delas och hälften gå till denne.
1755 dog Erik sotdöden. Gården delades, men det var ingen av sönerna som fick ärva. Om det beror på att de var vanartade, vet jag inte. Det jag vet är att gården Sjön i Hjoggböle delades mellan döttrarna Catharina och Anna. På gården har sedan ättlingar till Anna levt fram till nittonhundratalet. Annas sonsons sondotters sonson P O Enquist föddes där 1934.
Det gröna huset i Sjön, som spelar en central roll i flera av Enquists böcker, är samma gård som den Erik, Mareta och de sexton barnen bodde på, fastän byggnaden är en annan.
Hoppas att ni gillar historien om Sjöman med de långa fingrarna och de defekta fötterna
Hälsningar från en Hjoggböle-ättling i Stockholm
/Annika Ericsson, maj 2015