Under 1970 och 1980-talet bedrevs en hel del studiecirklar ute i byarna i Studieförbundet Vuxenskolans regi. Syftet var bygdedokumentation och man samarbetade med Skellefteå museum. Resultaten av cirklarna presenterades i bland i form av ett häfte.
Nedanstående text är utdrag från häftet ”Hjoggböle lever idag – År 2000!? – Händelser och utveckling” utgivet av Studieförbundet Vuxenskolan 1988.
Tyvärr är det inte angivet vem som citeras i texten.
Gamla vägar i Hjoggböle
Gamla tiders vägförbindelser följde i huvudsak träsket och vintervägarna. Sommartid fanns det inga vägar att tala om, så all lasskörning förekom ju mest vintertid. Genom byn kom det en väg från Mjödvattnet och Burträskhållet.
En väg kom ner i och över östträsket och hit över myren och upp genom byn, och då det kom hit på östsidan delade sig vägarna. En gick åt Skelleftehållet och en gick över sjön åt Bureå-hållet. Det var företrädesvis plank, sparrar och hö, och tillbaka var det handelsvaror upp till Mjödvattnet och de trakterna. Det var ingenting ovanligt, att det var 10-12 hästlass, som följdes och for norrut på morgonen och på kvällen kom igen från Skelleftehållet och hade lass av kalk till exempel. Den där trafiken upphörde vid den tiden, då Bureåvägen kom, omkring 1917-1918, och även Burträsklandsvägen gjorde sitt till. Det var som man skulle ha saknat något, när det upphörde.
Jag minns så tydligt, på senvintern, då det var gott väglag, då de for norrut tidigt på morgonen. Då de kom igen var de mestadels i ”gasken”, då sjöng de och var glada. Det är något, som alldeles har försvunnit från de här trakterna.
Det fanns ju andra vintervägar också där timret forslades, t. ex. en vinterväg från Östträsket. Där forslades en del timmer över till Sandvik över Holmsundsträsket och ner mot Bureå och upp – det vi kallar ”Svedjan”. Det är en gammal vinterväg, som man kan skönja än men som så småningom försvinner.
Under den där tiden med den stora trafiken över Träsket så skulle vägen markeras så man inte körde vilse i dimma och snöglopp. Vägmärkningen gick på auktion vid maj-stämman. Mjödvattnet hade stickningsskyldighet till den udden eller till gränsen vid Östräsket, Hjoggböle hade skyldighet till den gränsen, och tvärsöver Hjoggböleträsket. Om man tittar i gamla papper ser man, att det inte var mycket betalt för arbetet. Hjoggböleträsket, som är väl 1½-2 km! Det var inget ovanligt, att Anton Strömberg ”stack” det för 75 öre. Över sjön skulle det också markeras och det gjorde David Hedman och han hade 35-40 öre för det. Det var väl inte stora pengar men det skulle ändå göras.
Andra vägar
Från Hjoggböleforsen till Ragvaldsträsk gick en vinterväg benämnd ”Sparrvägen” genom skogen. Vägen användes väl i huvudsak för transport av virke, därav namnet – även om det inte bara var sparrar. På den del ställen är vägen synlig än i dag. På gränsen mellan Hjoggböle – Ragvaldsträsk har det nog en gång funnits en grind benämnd ”ralee”. Ingen nu levande minns grinden men platsen finns kvar och lever i folkmun.
Den andra vintervägen gick från kronoparken vid gamla Burträskvägen, förbi byn Lillberget genom skogen vid Frängsmyran, söder om Bergnäs, sedan Österut, söder om Hjoggböleliden, förbi vid Rödmossamyren, i närheten av Björnkläppen, rakt österut över nya Burträskvägen till Hjoggböleträsket över träsket till Östra hjoggböle, därifrån fortsatte den ner till Bureå. Stakningen över träsket var en majstämmo-angelägenhet. Båda dessa vägar nyttjades företrädesvis för virkestransporter.